Blog

Korna flyttar ut på alvaret

Jan visslar på korna och de följer ljudet

Bonnie Scott tvekar i grindhålet och ingen ko vågar gå igenom!

Fjorton med sin tvååring Tess och kompisen Femton

Så småningom går de vidare i hagsystemet, men det dröjer länge innan de går hela vägen ut på alvaret.

2014 05 05

Blev inte bra

Man vet inte om man gör rätt eller fel. Med facit i hand är allting så mycket lättare. Bonnie Scott fick sluta sina dagar idag, eftersom hältan inte gav med sig. Jag rådgjorde med veterinär och han föreslog att jag skulle avvakta några dagar, efter att penicillinkuren var avslutat. Den gav nämligen inte effekt och det var således ingen inflammation. Kanske var det en svår vrickning? Hade jag vetat det redan för en vecka sedan hade hon fått sluta sina dagar redan då.

Bonnie Scott låg alldeles ensam i kanten av mossen och jag gick ut till henne morgon och eftermiddag med hö och vatten. Hon kunde inte förflytta sig mer än några meter. Vid två tillfällen hade hon sällskap av de andra korna, Men större delen av veckan låg hon helt ensam. Även om hältan hade givit med sig på sikt, kunde hon inte få ligga så som hon gjorde. Det var nog lika mycket tortyr för henne som för mig.

Bernth och Leif hjälpte mig att avliva Bonnie Scott och ta hem henne till gården.

Bonnie Scott var helt tam. Hon kom ofta fram till mig och tyckte om att bli klappad. Älskade äpplen och havre. På gården har det fötts över 80 nöt och många minns jag, men inte alla. Vissa har en särskild plats i mitt hjärta och dit hör Bonnie Scott. Hon blev femton år.

Jag sågar ner sälggrenar med med gott löv på. Flera av korna ser vad jag gör och kommer fram.

Löv från sälgen smakar minst lika gott som höet. Jag blev inspirerad av vår lövinsamling tidigare i somras och tänkte att detta skulle hålla Bonnie Scott sysselsatt också. Varje gång jag kom ut till henne var grenarna renrakade.

En morgon är Highland Pride hos Bonnie Scott. För att Bonnie Scott ska få behålla höet själv får Highland Pride en egen gren från sälgen.

2018 09 30

100 meter

Så långt har Bonni Scott rört på sig sedan igår. Det tyder väl på att penicillinet har gjort lite nytta, men jag ser på henne att det fortfarande gör mycket ont. Jag går ut på för- och eftermiddagen för att ge henne vatten och lite godsaker. Äpplen, havre och kvistar från sälgen. Så synd jag tycker om henne. Alldeles själv i kanten av mossen medan resten av flocken är flera hundra meter bort. Hon kan knappast se dem, men anar dem säkert.

Det är höger bak som är skadat och hon nuddar knappt marken med klöven.

2018 09 25

Det gör ont

I fredags blåste det stormvindar och idag ska jag ta en tur utmed staketen för att kolla om något träd har fallit illa. Jag går direkt efter frukosten för att hinna rida innan jag ska iväg på eftermiddagen. Det är bara ett träd som ligger över staketen, men ett annat staket allra längst bort har gått sönder. Det hinner jag nog laga idag,

Jag passar på att leta efter korna, som tycks ha gått upp i rök. Plötsligt träffar jag på dem, där de ligger i godan ro i solskenet. Jag räknar dem 1, 2, 3 …. 22. Jag räknar igen och får det till 22. Vem fattas? Ganska snart ser jag att det är Bonni Scott, ledarkon.

Vidare till Leif. Han undrar hur illa det är? Har hon brutit benet eller är det ”bara” en klövspalt? Hmm. Hade hon varit en häst skulle jag gissat på hovböld. Då är det nog en böld eller annan inflammation. Det löser man med penicillin – inte med gevär. Ring en veterinär, säger Leif. Och det gör jag.

Nu håller jag tummarna och hoppas att alt ska gå bra. Och inte hann jag vare sig rida eller laga staket. Det får anstå till en annan dag.

2018 09 24