Ankorna är ledsna och rädda

Det är tidig morgon och jag går för att hämta tidningen. Ankorna brukar alltid komma springande men nu sitter de alldeles stilla. Vad är fatt? Jag räknar dem och ser att det fattas flera. Inne i ankgården ligger fyra döda ankor och två sitter helt stilla. Flera ankor är skadade och en av dem bestämmer jag mig för att ta bort direkt. Resten får vara en dag eller två.

Den vita gammelankan är skadad, men jag avvaktar och ser om hon piggnar till. Såret är rätt stort så kanske tvingas jag ta bort henne.	Den här ungen har också blivit biten, men såret är inte så stort, även om hon är rätt så blodig.
Innan jag ger mig av till jobbet äter nästan alla ankor av maten. Några sitter dock bara och tittar.
Jag åker hem tidigt från jobbet, redan vid tolvtiden. De allra flesta ankorna sitter vid dammen helt stilla.  Ingen gör någonting.
Jag bestämmer mig för att de ska få flytta in i den stora lösdriften, som jag raskt gör i ordning. När jag går ut för att hämta ankorna kommer de gående mot mig på rad och jag blir så glad. Äntligen har de piggnat till. Men ack vad jag bedrog mig.
	Jag går för att hämta den vita gammelhonan och då får jag se räven hoppa över muren och ut på åkern. Den vänder sig om flera gånger och tittar på mig. Jag blir helt stum och får se en av ungarna ligga död på marken intill muren. Den fräcka räven har varit framme mitt på dagen för att hämta/jaga fler ankor. Jag messar ögonblickligen till Patrick och skriker på hjälp. Han lovar att komma imorgon.
Mette har kommit för att se till sina shettisar och jag ber om hjälp för att få in ankorna i lösdriften, men det går inte. Då försöker vi med ankgården. Det vill de inte heller. Och det kan man förstå. Räven var väl inne där i natt och bet och dödade allt han kom åt. Så småningom går honorna in, men inte hanen. Jag ser då att även han är skadad av ett bett på halsen. Draken får vara medan jag säkrar alla hål och öppningar i ankgården. Efter dryga timmen är jag klar och lyckas överrumpla hanen, tar honom i famnen och in till honorna.
Nu håller jag tummarna och hoppas att räven inte ska ta sig in.